Vi kommer fortsätta att publicera artiklar som funnits med i tidigare Skankar. Om det är någon särskild artikel ni tycker att kan lägga ut på hemsidan så hör av er! Den här gången lägger vi ut en artikel om betesdjur och risken för övergödning i skärgården. Artikeln är från Höstskanken förra året. (Bilden av Nattvioler är från den nu igen betade än Sandgärdet och den är tagen av Erik Fahlbeck.)
Det kom ett brev om betande kor …
I våras fick vi ett brev, där brevskrivaren undrade om det verkligen är vettigt att föreningen är så positiv till betande kor på öarna, eftersom korna bl.a. gödslar i strandkanten och kobajs och urin därmed riskerar att hamna i vattnet och bidra till övergödningen av Östersjön.
För att få en bredare syn på kreatursbete på öarna tog vi kontakt med en av Sveriges främsta experter på området, docent Tommy Lennartsson, som arbetar som forskare vid Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet:
Hej Tommy? Hur ser du på frågan om betande kor på öar? De bidrar i hög grad till biologisk mångfald men bidrar de också till övergödningen?
”Ja, detta med att kor som skiter på stranden och i vattnet skulle bidra till övergödning i vattnet, är en sak som dyker upp ibland. Som tur är så stämmer det inte att bete på stränder ger mer näring till vattnet, än om det inte funnits betande djur. Det är faktiskt tvärtom. Vi kan utgå från en obetad strand eller strandnära område. All ettårig vegetation som produceras där dör till vintern och bryts ner. Med tiden växer stranden igen med buskar och sedan lövträd, vilka producerar minst lika mycket grön biomassa, som också bryts ner under vintern. På Östersjöns stränder handlar det dessutom ofta om klibbal och gråal, vilka är kvävefixerande. Träden binder kväve från luften som ansamlas i löven. Deras löv är således mycket kväverika. Näringen från all denna nedbrutna biomassa hamnar i vattnet. Ju närmare stranden vi är desto snabbare sköljs näringen ut i Östersjön.
Om vi i stället betar stränderna händer två saker som minskar näringstillförseln jämfört med det obetade tillståndet. För det första betas biomassan av djuren, och en stor del av näringen i biomassan går då åt till djurens tillväxt och metabolism. Den näring som en ko lämnar ifrån sig som dynga och urin är mycket mindre än den näring som den dessförinnan betat och som bygger upp muskler i djuren.
När köttproduktion kritiseras brukar man ju prata om att det går åt tio näringsenheter vegetabilier för att producera en näringsenhet kött. Jag vet inte om just det förhållandet stämmer, men det belyser i alla fall den grundläggande mekanismen, dvs. djuren tar upp mycket mer näring än de släpper ut. På hösten finns sedan mycket mindre biomassa kvar som kan brytas ned och sköljas ut i havet.
För det andra är antagligen betesmarkerna mer eller mindre fria från kvävifixerande al. De betande djuren hindra ofta alar från att etablera sig och växa upp.
På sikt blir en naturbetesmark utarmad på näring – det är bland annat det som gör den så artrik. Utarmningen beror alltså på att näring bortförs från den betad marken, d.v.s. överförs från vegetationen till djurens tillväxt.
I tillägg till dessa grundläggande mekanismer diskutera ett antal detaljer. Som att näringen i dynga och urin är i en mer upptagbar form än näringen från nedbruten biomassa och därför potentiellt gör större skada per enhet näringsämne. Å andra sidan släpps dynga och urin ut under sommaren när havsvikarna är fulla av växande vegetation som kan ta upp näringen – jämfört med näring från nedbrytning av gräs, sly och löv som huvudsakligen sköljs ut efter växtsäsongen och därför i större utsträckning hamnar i den fria vattenmassan och bottenslammet. En annan detalj är att det lokalt och tillfälligt kan bli vissa gödningseffekter genom att många djur under någon tid går i samma vik med stillastående vatten, och där gödslar samt trampar fram näring ur bottensediment.
Gryts skärvårdsförening 